kattbus

Raven: När mammamänniskan sover brukar jag sova på henne. Det gjorde jag inte förut, men nu gör jag det ganska ofta. Det är mysigt. Det tycker mammamänniskan också.

Raven: Nu får jag äta den hårda maten igen. Det går bra. Det känns inte lika konstigt i munnen längre. Men jag får lite av den mjuka maten också. Så jag äter av båda sorterna igen, precis som jag gjorde förut. Det är bra.

Raven: Det var två andra människor här förut. Den ena var den där snälla människan som brukar ge mig mat och klappa på mig när mammamänniskan är borta länge. Den andra var en liten människa. Det var lite otäckt. Jag har inte träffat små människor så många gånger. Den lilla människan ville klappa på mig. Jag gömde mig. När jag skulle äta var människorna där maten är. Den lilla människan var inte så farlig. Men när jag hade ätit gömde jag mig igen. Nu är inte de andra människorna kvar, det är bara mammamänniskan här. Så jag behöver inte gömma mig längre. Det är bra.

Raven: Jag har busat lite nu. Det var roligt. Jag sprang runt lite också. Människamamman tyckte att det var roligt att jag busade. Men man blir trött av att busa och springa. Så nu måste jag vila lite. Det är skönt att vila.

Raven: Mammamänniskan stoppar in saker i min mun ibland. Det tycker inte jag om. Jag försöker spotta ut dem. Men då stoppar hon in dem igen. Hon säger att jag måste äta dem ett tag för att det är konstigt i min mun.

Jag får sådan där god mjuk mat att äta också. Jag får bara den maten nu. Mammamänniskan säger att jag inte kan äta den hårda maten än för att det är något med min mun. Men det gör ingenting för jag tycker om den mjuka maten.

Raven: Jag har varit någon annanstans. Mammamänniskan var också där. Det var en människa som klämde och kände på mig och sedan gjorde hon något otäckt med mitt öga. Det tyckte inte jag om.

Sedan satte mammamänniskan fast en sak på mitt ben. Den var inte rolig. När jag hade saken på benet fick jag sitta i en bur. Det fanns andra katter i burar bredvid mig. De hade också saker på benen.

Efter en stund hämtade mammamänniskan mig. Vi gick till en mörk plats. Där var det några andra människor också. De höll fast mig så att jag låg alldeles stilla. Det tyckte inte jag om. Men jag behövde inte ligga stilla så länge och sedan gick mammamänniskan tillbaka med mig till buren.

När jag hade suttit där länge hämtade mammamänniskan mig igen. Då var det en annan människa som tittade i min mun. Sedan somnade jag. När jag vaknade var det lite snurrigt och det kändes konstigt i min mun. Mammamänniskan var där när jag vaknade. Det var bra. Hon klappade på mig och bar tillbaka mig till buren.

Efter en stund snurrade det inte så mycket längre. Sedan kom mammamänniskan och tog bort den där saken på mitt ben. Jag tyckte inte om att ha den på benet, så det var bra att hon tog bort den. När saken var borta fick jag gå in i min egen bur som mammamänniskan bär mig i.

Nu är jag på den vanliga platsen igen. Jag har fått god mat av mammamänniskan och hon sa att jag har varit väldigt duktig i dag. Det är bra. Men det känns fortfarande konstigt i munnen.

 

Raven: Jag får fortfarande min mat i den där konstiga saken. Jag tycker inte om den. Den är inte bra. Jag måste ta upp varje bit med tassen först innan jag kan äta. Det är inte roligt.