kattbus

Raven: Det är sådant där vitt ute igen. Det har varit det länge nu. Jag har sett att det vita har ramlat ner. Det har ramlat ner massor med vitt så det vita är överallt. Mammamänniskan säger att det är kallt ute. Jag har känt på det vita för länge sedan. Det var blött och kallt. Jag tyckte inte om det. Jag tycker att det är mycket skönare här inne. Här är det varmt. Då fryser inte jag om öronen och tassarna.

Fanta: Nu kan inte jag klättra på människan. Mina klor är korta. Jag såg att människan gjorde något med den andra katten men hon är så snabb så plötsligt gjorde hon det med mig också. Människan använde den där saken så fort så jag hann inte ta mig loss innan alla mina klor var korta. Nu måste jag vässa dem så att jag kan klättra igen.

Raven: När vi äter brukar den stora lilla katten komma till min mat och äta av den. Då går jag till hennes mat och äter den i stället. Den är god. Men när mammamänniskan ser att vi har bytt mat så byter hon tillbaka. Hon säger att vi måste äta vår egen mat för vi får speciell mat båda två. Fast jag bryr mig inte om vilken mat jag äter. Jag tycker om allt som är gott.

Raven: Den lilla katten är inte liten längre. Hon är nästan lika stor som jag. Jag vet inte hur det blev så. Men hon äter ganska mycket mat. Det är kanske därför hon har blivit stor.

Fanta: Människan tycker att mina klor gör ont när jag klättrar på henne. De måste vara långa och vassa för att jag ska kunna ta mig upp. Människan vill att mina klor ska vara korta så att de inte gör ont på henne. Men då kan inte jag klättra så bra. Jag tycker att det är roligt att klättra på saker. Och på människan.

Fanta: Människan har varit hemma med oss en lång stund nu. Hon har varit trött. Hon har sovit mycket. Det har vi också gjort. Vi har sovit bredvid människan ibland. Det tycker hon om. Jag tycker också om det. Det är mysigt. Människan brukar inte sova så mycket som hon har gjort nu. Men det är skönt att sova. Hon kanske äntligen har förstått att det är bättre att vara katt. Då får man sova mycket.