kattbus

Raven: Jag ska nog prova att kalla människan som jag bor hos för mamma. Det är ju lite konstigt. Men Otis gör ju det. Jag kan ju kalla människan för människo-mamma. Fast det är långt och krångligt. Så då får det bli bara mamma. Kanske. Jag ska fundera på att prova.

Otis: Jag har haft mysigt med mamma i kväll. Jag har legat och sovit bredvid henne på klösmöbeln en lång stund. Hon har klappat en massa på mig. Det var skönt. Jag tycker om när mamma myser med mig. Hon myser med den där Räjjven också. Men jag tycker bäst om när mamma myser med bara mig.

Raven: Otis kallar människan som vi bor hos för mamma. Det är lite konstigt. En människa kan ju inte vara mamma till katter. Fast hon är ju snäll mot oss. Hon ger oss mat och hon klappar på oss. Nästan som en kattmamma. Så det är kanske därför Otis kallar henne för mamma. För att hon är som en mamma för oss. Det är både konstigt och inte konstigt samtidigt.

Otis: Mamma säger att min päls ser lite ruffig ut. Jag vet inte vad ruffig betyder. Men eftersom jag är en så stilig katt så betyder det säkert något bra. Som att min päls är extra fin. Det är ju inte så många andra katter som är så stiliga som jag och det är inte så många andra katter som har lika fin päls som jag heller. Så när mamma säger att min päls är lite ruffig så tycker hon nog att jag är fin.

Raven: Nu har min mage fått lite päls igen. Snart är det nog fullt med päls där igen. Det tycker jag är bra. Jag vill ha päls på min mage.

Otis: Jag ätit sådant där gott kött som jag brukar få av mamma ibland. Det är ju riktigt smaskigt. Jag fick flera bitar. Den där Räjjven fick också, men hon ville inte ha. Så jag åt upp hennes också. Ha ha! Det är bra att hon är så konstig som inte vill ha smaskigt att äta, för då får ju jag mera. Jag fick lite grädde när jag hade ätit upp köttet. Grädde är också smaskigt.

Raven: Nu är människan borta igen. Så i dag kom en annan människa och gav oss mat och klappade på oss. Men det var inte samma människa som förra gången. Det var en helt annan människa. Men hon var också snäll. Undrar varför det är olika människor som kommer hit och ger oss mat? Och varför är vår människa borta så mycket?

Raven: Nu är våra klor korta igen. Människan hade den där saken som gör klor korta. Först gjorde hon Otis klor korta och sedan gjorde hon mina klor korta. Jag ville inte det. Men hon klappade en massa på mig samtidigt som hon använde den där saken, och jag tycker ju om att få klappar. Så då fick hon göra mina klor korta.